Bankens trettonde ordförande

Från intervju i NT:
Var huvudman i Roslagens sparbank redan 1970. Under 1976-2003, satt han med i styrelsen, varav 23 år som ordförande. Ordförande i bankens stiftelse Näringsliv och Kultur. 

Han var även aktiv på riksnivå. Under den här eran genomgick sparbanken en omvälvande utveckling.

– Och påtryckningarna var starka. Alla sa att vi var för svaga och att banken skulle gå upp mot Stockholm eller Uppsala. Men vi stred för att få behålla sparbankens suveränitet och utveckla banken till vad den är i dag.
– Det är jag jätteglad över. Det innebar att vi kunde behålla all verksamhet och all administration inom kommunen. I dag har banken cirka 100 anställda, hade banken varit ett lokalkontor under Stockholm eller Uppsala hade vi varit färre än hälften i dag. Dessutom har banken två stiftelser, som sedan 2001, delat ut över 155 miljoner kronor (2022) i bidrag till föreningar och andra samhällsnyttiga ändamål inom Norrtälje kommun.

I nästan hela sitt liv har han varit engagerad och driven, nyfiken och i det närmaste ostoppbar. Nu när han vänder blicken bakåt och summerar är det med tillförsikt.

– Att ha haft den förmånen, att få vara med att utveckla samhället, det är stort.
Och fast han i unga år bestämt sig för att inte ge sig in i politiken så ledde det ena till det andra och nästan lite oförhappandes blev han så en dag ersättare i kommunfullmäktige. Men det började med drömmen om att bli bilmek.
– Men bilmekaniker-utbildningen låg i Häggvik och man behövde vara 16 år innan man kunde börja.
Så det föll sig så att Lodenius i stället fick jobb som springsjas på Margarinbolaget i Norrtälje.
– Där fick jag smak för att jobba på kontor.

Detta ledde sedermera till fortsatta studier på handelsutbildningen i Katrineholm. Bokföring och redovisning blev Lodenius främsta intresse och efter utbildning och lumpen fick han, 1958, jobb som kamrerassistent på Åhrbergs bilaktiebolag, det som i dag är Norrbil.

Redan efter ett år blev den ordinarie kamreren sjuk och Lodenius fick ta över som kamrer och ekonomichef. Fram till 1976 följde anställningar som kamrer i ytterligare två företag.
Det var under den här perioden som tillfälligheterna slog till – en efter en.
– En dag ringde nämligen traktens stora centerledare , Åke Söderman, till mig. ”Kan du inte ställa upp på listan”, frågade han mig.
Då var året 1970 och kommunerna runt Norrtälje stod inför en omvälvande förändring. Kommunen skulle gå in i ett skede som storkommun 1971 och partiet var på stark frammarsch.
– ”Ok, långt ner på listan då”, svarade jag.
Men eftersom att centern fick så starkt stöd i det här valet så hamnade Lodenius som suppleant i kommunfullmäktige. Och här börjar resan.

– 1971 kom jag in i fritidsnämnden. Och som med allting annat, så fort jag börjar med något så blir jag så kolossalt engagerad. Och det blev jag även i det här. Och efter sex år så blev jag kommunstyrelsens ordförande och kommunalråd.
– När jag slutade 1994 hade jag suttit 18 år i kommunstyrelsen som heltidspolitiker och varit med om en intressant utveckling av kommunen.
Den politiska ådran kanske gjorde sitt till. Som född och uppvuxen i ett politikerhem närdes, om inte ett politiskt intresse initialt, så i allafall ett stort samhällsengagemang.
– Min far slutade att vara lantbrukare samma månad som jag föddes, 1936. 1943 blev han riksdagsman.

Vad är du mest nöjd med under din tid som politiker?
– Riktigt nöjd är man väl aldrig, men jag är glad och tacksam över att jag tillsammans med duktiga politiker och tjänstemän fått vara med i ledningen av kommunen under en stark utvecklingsperiod.
Särskilt nöjd är Lodenius över partiets inställning vad gäller samarbetet över blockgränserna.
– När vi uppvaktade länsstyrelsen, landstinget eller statsråd hade vi pratat ihop oss, även med oppositionen. För att hävda oss mot Stockholm så gällde det ju att ha enad front.

Varför drog du dig tillbaka från politiken?
– 18 år är en lång tid. Det var för jobbigt. En annan bidragande orsak vara att öka upp tempot inom sparbanksrörelsen.