Bankens tredje ordförande

Född den 12 juli 1827 i Upplunda, Roslagsbro. Flyttade till Norrtälje 1857, kom då närmast från Nora. År 1862 arrenderade Zetterstén ut sin inköpta faktoritomt till bergsnotarien Lindquister och handlanden Frans Lundman. De tänkte utnyttja vattenkraften och den gamla faktoridammen för att anlägga sex manufakturhammare och ett gjuteri vid ån. Lindquister invaldes också i stadsfullmäktige och kyrkorådet, och var kyrkvärd. 

År 1873 köpte han egendomen Bältartorp, som då låg i Frötuna, för 22 000 kr, som beboddes av arrendatorer och hyresgäster. I 1881 års hfl står han, förutom som bergsnotarie, även som kassör i Uplandsbanken.  År 1886, i samband med den uppdagade affären, förvaltas Bältartorp av ett konkursbo, och familjen flyttar till Kungsholmen i Stockholm. Huset familjen själv bott i vid Tullportsgatan såldes året därpå, och samma år avled också hans hustru. Lindquister själv avled den 9 december 1896.

Ur runan i NT 18961212: Till en början en förmögen man och överhopad med kommunala uppdrag, blev han efter hand genom sin godhjärtenhet och godtrogenhet ruinerad och förlorade samtidigt sin kommunala ställning samt flyttade till huvudstaden, där han existerat huvudsakligen på en pension ur Stenbergska fonden. Notarien Lindquister […] efterlämnar minnet av en godhjärtad och älskvärd personlighet…

I NT 18970707 redogörs för sparbankens bolagsstämma. Styrelsen föreslår i en skrivelse att avskriva lite drygt 3 000 kr, en rest av bankens fordran på avlidne Lindquister. Huvudmännen hade för flera år sedan beslutat att successivt avskriva bankens stora fordran men det blev aldrig tillämpat. I och med att Lindquister inte avträdde sin egendom till sina borgenärer, utan försattes under administration, så har denna kunnat avbetala ett par tusen kronor av skulden, så att bara 3 000 kr återstod vid frånfället. Bankens fordran hade tillkommit genom att Lindquister, som varit bankens allt i allo, beviljade lån utan att inhämta styrelsens yttrande och beviljade även sig själv lån, som i utbyte dock erhöll mycket klena skuldsedlar.

Att bevilja krediter till direktionsledamöter och andra befattningshavare i sparbanken ansågs länge som ett i stort sett vattentätt system, och Roslagens Sparbank hade under sina första 30 verksamhetsår i princip inga kreditförluster alls. Men på sparbanksdirektionens möte den 7 januari 1886 började en affär rullas upp, som snart skulle utvecklas till bankens klart största kreditförlust någonsin. Det var en av bankens grundare, den snart 60-årige bergsnotarien Adolf Lindquister, som inte längre kunde betala sina skulder. Huvuddelen av hans lån i sparbanken på drygt 30 000 kronor hade beviljats mot inteckningar i den stora jordegendomen Bältartorp i Frötuna socken, men Lindquister hade som många andra av sparbankens ledande män ekonomiska intressen i flera företag i Norrtälje. Lindquister hade inte bara varit en av grundarna, utan också medlem i direktionen i nästan 20 år, från 1866 till 1884, och dessutom varit sparbankens ordförande under stor del av dessa år, mellan 1871 och 1883. 

Nu hade Lindquister kallat sina fordringsägare till ett möte för att försöka få till stånd en ackordsuppgörelse. Ordföranden Frans Lundman och guldsmeden Per Georg Fröberg, som båda varit verksamma i Norrtäljes näringsliv lika länge som Lindquister och således kände till dennes affärer väl, fick fullmakt att ta hand om ärendets fortsatta hantering. På den följande bolagsstämman den 22 juli 1886 föreslog Fröberg att ett belopp om minst 3000 och högst 5000 kronor skulle anslås ur reservfonden för täckande av den förlust som ” genom A Lindquisters vållande tillskyndats gamla Sparbanksstyrelsen. 

Stämman beslöt dock att avvakta till dess att förlustens totala omfattning blev känd. Och det skulle visa sig bli en betydligt större förlust som dessutom skulle ta sparbanken många år att reda ut. I december samma år, 1886, meddelade Fröberg att bankens förlust skulle bli minst 10 000 kr, och sannolikt skulle den bli ännu större. Adolf Lindquisters anseende och status bland Norrtäljeborna led naturligtvis allvarlig skada av den uppkomna situationen och han tog också konsekvenserna av detta och flyttade redan samma år till Stockholm, där han senare avled 10 år senare. 

Det var först efter Lindquisters död som, när hans dödsbo skiftades ut, som den totala omfattningen av sparbankens förlust fastställdes. Dödsboet erbjöd sparbanken 7 procent av dess ursprungliga fordran på 32 293 kronor, eller 2 260 kronor. Sparbankens förlust blev således 30 000 kronor, vilket i dagens penningvärde motsvarar knappt 2 miljoner kronor. 30 000 kronor kanske inte uppfattas som en så stor summa, men om man tar hänsyn till att bankens totala kreditportfölj vid denna tid uppgick till 600 000 kronor motsvarar alltså kreditförlusten 5 procent av hela kreditportföljen. Skulle Roslagens Sparbank göra en motsvarande förlust idag, 2009, skulle den uppgå till drygt 200 miljoner kronor. Hälften av sparbankens reservfond, det vill säga bankens egna kapital, gick åt till att för att täcka förlusten i samband med Lindquisters lån.

Hanteringen av hela Lindquister-affären sköttes på det hela mycket diskret och utan vara sig större interna konflikter inom direktionen eller bland huvudmännen eller stora rubriker i lokaltidningen. Genom att förlusten skrevs av på så många år, blev effekten på reservfonden heller inte så dramatisk. Inom sparbanken var man helt enkelt rörande överens om vikten av att sköta detta snyggt och med alla medel försöka att inte skada allmänhetens förtroende för sparbanken och inte minst, skydda det personliga anseendet. Samtidigt var naturligtvis många människor i Norrtälje, särskilt de inom den ledande ekonomisk-politiska kretsen, mycket väl medvetna om huvuddragen i händelseförloppet. Större än så var inte staden.